Klockan ringde lika irriterandes som alla andra mornar den morgonen som var min sista. Jag tröck som alltid på znooz knappen och mamma kom som alltid upp och skrek på mig om att jag måste vakna och gå till jobbet.

   Jag gick tillslut upp och gick raka vägen till duschen där jag spenderade säkert 35min i hopp om att vakna till. När jag väl kom ut försökte jag hitta några kläder jag kunde ha på mig, det fick bli en svart rak klänning, svarta raka byxor och en väst jag själv hade sytt. Jag funderade även över om jag skulle festa till det hela lite och bära några accesoarer, men jag nöjde mig till sist med ett berlock armband jag hade fått av min mamma i födelsedags present förra veckan då jag fyllde 19.

   Jag drog en borste genom håret och kladdade dit min cleopatra sminkning. När jag tillslut var klar så kunde jag inte låtabli att le mot mig själv, jag såg trotts allt ganska bra ut.

  Du kanske tycker det verkar som att jag var vilket litet emokid eller goth-wannabee som helst, men sanningen var den att jag klädde mig aldrig i svart för att jag avr deprimerad eller för att jag ville bevisa att jag tillhörde en viss ungdoms grupp, utan jag klädde mig såhär för att jag tyckte det var lätt att matcha och för att jag helt enkelt tyckte om att klä mig i svart.

   När jag nästan sprang ut ur huset och hoppade upp på min cykel så lyckades jag höra mamma säga i farten att vi skulle till min moster Bea den eftermiddagen. Även om jag aldrig hade tyckt om att spendera tid hos Bea så visste jag att det  var försent att komma på en ursäkt nu, så jag ropade bara "jadå, vi ses där sen!" innan jag cyklade så fort jag kunde till jobbet.

Jag jobbade vad det tillfället i en liten bokaffär i gamla stan, det kom inte så många kunder och det var en lugn och trivsam miljö där jag kunde sitta och läsa bok efter bok större delarna av dagen.

   Den här dagen var inget undantag, jag kom dit vid kvart i nio och han sätta på kaffebryggaren innan jag öppnade vid nio. Eftersom det inte var någon som direkt väntade på att jag skulle öppna kunde jag gå in och sätta mig bakom disken med mint kaffekopp och den bok jag just då läste, vilken denna var kan jag dock inte minnas men jag har för mig att den var bra.

   När klockan var runt tolv så kom en grupp flickor i trettonårs åldern in i affären, dem gick mest bara runt och pratade. En av flickorna kom fram till mig och undrade vad jag läste för bok, jag berättade detta och sa att den var väldigt bra. Hon kopte ett exemplar av boken och dem gick sedan ut och upp mot centrum. Det var nog de enda kunderna jag hade den dagen, en äldre dam kom också in och frågade om vägen till riksdagshuset.

   Vid halv fyra började jag packa ihop och bestämde mig för att jag skulle stänga lite tidigare, "30min spelar nog ingen roll då ingen är intresserad av böcker i dagens samhälle" kommer jag ihåg att jag muttrade för mig själv.

   När jag kom ut hade det börjat regna så jag lämnade cykeln och gick mot pendeltåget istället. Väl där så gick jag ner till mitt spår och väntade, jag stod länge och kollade in i tunneln och undrade var den ledde. Jag funderade över livet och om det inte fanns en bättre plats för mig.

   Jag hade länge drömt om alternativa världar, andra platser i universum där det fanns folk som var mer som jag, inte för att det var något fel på folk här men jag hade aldrig kännt mig som att jag var ämnad för ett liv på jorden. Det känndes som att det fanns en bättre plats för mig där ute, och det kanske var alla timmar jag hade spenderat med en bok under näsan läsandes om andra fantastiska världar och varelser som talade sitt tydliga språk eller så kanske det bara var något som alla i min ålder tänkte på, vad det än var så önskade jag att någonting skulle hända snart.

   Efter tjugo minuters väntandes så hörde man i högtalare att pendeltåget var försenat så jag bestämde mig för att trotsallt cykla hem endå, lite vatten hade ju aldrig dödat någon tänkte jag då. Jag kunde omöjligt ha vetat hur fel jag hade.

När jag såg dig på hållplatsen under gamla stan den där regniga dagen i mars, du vet då du stod och väntade på pendeltåget kunde jag inte låta bli att se hur du kollade in i tunneln och drömde dig bort. Du påminde mig om mig själv för länge sedan, innan all detta hände, och det var trotts allt här det hela började, mitt livs historia.

   Jag hade inte alltid vart den och det jag är idag, en gång var jag bara Dora, en helt vanlig flicka, eller så vanlig man nu kunde vara när man klädde sig i enbart svart och hade cleopatra sminkning varje dag. Men det var innan den dagen förra året som jag valde att gå upp till gamla stan igen och gå hem istället för att ta pendeln, den dagen jag hittade en liten gullig antikaffär som jag gick in i och köpte en bok som varken hade titel eller författare.

   När jag såg att du var påväg att gå mot trapporna och upp igen för att strunta i att ta pendeln som jag själv hade gjort, ville jag springa ifatt dig och varna dig för vad som skulle kunna hända, men jag insåg snabbt att det inte hade verkat normalt så jag lät dig gå och hoppades att du inte skulle ta samma väg som jag en gång gjort.

   Jag skriver nu detta, min livs berättelse, för att upplysa alla om vad som hände mig. Men jag skriver det särskillt för att varna dig som stod där nere med mig den där regniga dagen i mars, för att varna dig för vad som kan hända även dig om det inte redan har hänt.