När jag såg dig på hållplatsen under gamla stan den där regniga dagen i mars, du vet då du stod och väntade på pendeltåget kunde jag inte låta bli att se hur du kollade in i tunneln och drömde dig bort. Du påminde mig om mig själv för länge sedan, innan all detta hände, och det var trotts allt här det hela började, mitt livs historia.

   Jag hade inte alltid vart den och det jag är idag, en gång var jag bara Dora, en helt vanlig flicka, eller så vanlig man nu kunde vara när man klädde sig i enbart svart och hade cleopatra sminkning varje dag. Men det var innan den dagen förra året som jag valde att gå upp till gamla stan igen och gå hem istället för att ta pendeln, den dagen jag hittade en liten gullig antikaffär som jag gick in i och köpte en bok som varken hade titel eller författare.

   När jag såg att du var påväg att gå mot trapporna och upp igen för att strunta i att ta pendeln som jag själv hade gjort, ville jag springa ifatt dig och varna dig för vad som skulle kunna hända, men jag insåg snabbt att det inte hade verkat normalt så jag lät dig gå och hoppades att du inte skulle ta samma väg som jag en gång gjort.

   Jag skriver nu detta, min livs berättelse, för att upplysa alla om vad som hände mig. Men jag skriver det särskillt för att varna dig som stod där nere med mig den där regniga dagen i mars, för att varna dig för vad som kan hända även dig om det inte redan har hänt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Klockan ringde lika irriterandes som alla andra mornar den morgonen som var min sista. Jag tröck som alltid på znooz knappen och mamma kom som alltid upp och skrek på mig om att jag måste vakna och gå till jobbet.    Jag gick tillslut upp och gick ...